Knit By Heidi

Konsten att sticka fina flätor

Maskorna i mina flätor har visat sig bli ganska fula. Maskorna ser ut som öglor istället för maskor på vissa ställen. Det spelar ingen roll när allt är i samma färg, för ingen tittar så noga. När man stickar flätor i intarsia är det en helt annan historia. Inte för att någon kommer att titta så noga, men jag ser ju hur det ser ut. Det är en liten detalj, men ändå tillräckligt störande för att få mig att jobba på att få maskorna i flätorna att se bättre ut:)

The stitches in my cables have turned out to be rather ugly. Mainly because some stitches look like loops rather than stitches. This doesn’t matter when all is knitted in the same color, because no one will look that closely. However knitting cables in intarsia is another story. Not that I think that anyone else will look that closely, but for me, that’s all I can see. It’s a tiny detail, and yet I find it so annoying, that I now find myself working hard to improve my cabling skills make it look better:)

 

Eisblume är färdiga

Lagom till när kylan kom är mina Eisblume klara. Det tog lite tid eftersom det var så många pärlor att sticka in i mönstret. Men det var också ett roligt mönster att sticka. Kombinationen vridna maskor, flätor och pärlor gjorde det omväxlande och roligt  att sticka fingervantarna.

Just in time to when it getting colder outside my Eisblume gloves are finished. It took me some time to get them finished because of the amount of beads in the pattern, but they also added to the pleasure of knitting them. The combination of twisted stitches, cables and beads is a fun combination to knit.

Mönstret var välskrivet och enkelt att följa, och jag gjorde inga förändringar till mönstret:)

The pattern was well written and easy to follow, and I made no changes:)

Mönster/Pattern: Eisblume

Designer: Julia Mueller

Stickor/Needles 2.25mm

Garn/Yarn: Drops flora 60 gr

30 gr 3.8-4.5 mm pärlor/beads

Under veckan som gått har jag äntligen lagt upp för It Takes a Guild Cardigan. Jag har inte kommit så långt på den. Det märks fortfarande att intarsiaflätor är nytt för mig eftersom det tar längre tid, och jag måste jobba lite extra för att få flätorna jämna. Men så är det ju när man lär sig något nytt:)

During the week I have finally cast on for my It Takes a Guild Cardigan. So far it’s a slow knit, so I haven’t got very far yet. Intarsia is still new for me, so I have to concentrate to get the cables even. But that’s how it is when you learn new things:)

 

Intarsia

Jag provade ju på lite intarsia förra året, och tyckte inte att det var särskilt kul. För att vara mer exakt bestämde jag mig för att det var första och sista gången. Men som tur är får man ändra sig:)

I tried a little intarsia last year and didn’t like it at all. To be more precise, I decided that the first time also should be the last time. Luckily a girl can change her mind:)

Tanken dök upp så fort Suzanne Bryan som är designer för koftprojektet It Takes A Guild  Cardigan Tutorial skrev om det som en möjlighet, för det är något jag aldrig har gjort förut - flätstickning i intarsia. Man kan välja mellan att sticka hela blocket i en annan färg, eller bara flätorna, och jag var såklart tvungen att prova. 

The Idea was there the moment Suzanne Bryan who is the designer of the cardigan project It Takes A Guild Cardigan Tutorial introduced the idea, because it’s something that I never done before - cable knitting in intarsia. You can choose to knit the whole ”block” in a different color, or just the cables legs, and of course I felt that I had to try.

Bilden representerar mitt första försök. Flätorna ser inte särskilt fina ut, men på plussidan är att det var mindre krångligt än jag trodde det skulle vara.

The pic represents my first attempt to do this. The cables doesn’t look very pretty, but on the plus side it was less difficult than I thought it would be.

Så nu blir det flätor i avvikande färg i koftan, jag behöver bara öva lite mer på intarsia innan jag börjar:)

So now I decided for cables in another color in my cardigan, I just need to practice intarsia little more before I start:)

I förra veckan diskuterade jag ju hur jag skulle lösa problemet med vilket mönster jag skulle välja för maskorna närmast ärmsteeken på Katherine of Aragon, och om jag skulle repa upp eller inte. Efter att ha tänkt igenom saken bestämde jag mig för att sticka efter diagram A, utan att repa upp och göra om varven innan där jag stickat efter  diagram B. På det hela taget är jag rätt nöjd med hur det blir:)

Last week I had a bit of a discussion of how to solve the problem of which chart to use on the new stitches next to the sleeve steek on my Katherine och Aragon, and whether I should frog or not. After some consideration did I decide to knit chart A, without frogging to redo previous rows, where I knitted those stitches according to chart B. I must say that I’m rather pleased with how it turned out:)

När man stickar fel

Under veckan som gått har jag plockat upp min Katherine of Aragon igen. Den blev ju liggande när det blev för varmt att sticka på stora projekt. Men nu är hösten här, och det är svalt nog för att ha ett stort projekt i knät när man stickar. 

During the last week have I picked up Katherine of Aragon again. I haven’t touched it during the summer due to the heat, when it simply became too hot to to have big knitting projects in my lap. But now autumn is here and it’s cool enough to knit sweaters again.

Men nu sitter jag här och funderar, repa upp eller låtsas som ingenting och fortsätta, eller fortsätta och byta mönster. När jag skulle börja sticka på tröjan gjorde jag det enkelt för mig. Jag mätte ju bara och sedan la jag upp det antal maskor jag behövde, och stickar bara efter diagrammen, utan att bry mig om mönstret i boken. Och då blir det lätt fel.

But here I am, considering whtether to frog or pretend nothing happened and continue as I started, or continue and change pattern. When I started the sweater, I just measured, cast on the amount of stitches that I needed and then started knitting from the charts, ignoring the pattern In the book. And that may lead to disaster.

När jag plockade upp den igen, visste jag att det var dags för armhålen. Det fick mig att bestämma mig för att öka en maska per sida under några varv innan jag började steeken, och det var här det gick fel, för istället för att börja på diagram C, fortsatte jag med diagram B. När jag istället kunde använt mig av diagram A, som är på just 7 maskor, vilket motsvarar det antal maskor jag la upp innan steeken. 

When I picked it up, I remembered that it was time to cast off or make steeks for the sleeves. But before I did that I wanted to knit some rows and increase one stitch on each side first. And this is where it went wrong, because instead of starting on chart C, did I continue on chart B, when I could have used chart A, which consist of 7 stitches, which corresponds to the number of stitches I increased before I started the steek. 

Det mest troliga är att jag inte repar upp, utan att jag byter till diagram A när det ser lämpligt ut… kanske:)

It’s most likely that I don’t frog, but instead change to chart A when it’s convenient… maybe:)

Koftstickningen har resulterat i ännu fler provlappar under veckan, dels för att designers glömde inkludera en bild av hur de färdiga kablarna skulle se ut när hon skickade ut veckans mönsterrapport, bestående av flera olika kabelmönster,  och dels för att jag behövde sticka en provlapp för att mäta hur hur många centimeter en mönsterrapport blev. Som ni ser på bilden är 34 maskor flätmönster lika med 20 maskor slätstickat:)

My cardigan project has resulted in more swatches this week, partly because the designer forgot to include a picture of how the finished cables would look like when she sent out this weeks part of the pattern, which consist of three different cable patterns, and partly because I needed a swatch for measuring it. As you can see in the picture 34 stitches of cable knitting equals 20 stitches in stockinette stitches:)

 

Ännu flera ärmar

Från en ärm till en annan...

Jag har ett par långtidsprojekt - dvs de har blivit liggande länge eftersom jag oftast bara stickar några varv i taget på dem. Som den här - fair isle koftan. Den känns lite seg att sticka. Dels för att jag stickar den fram och tillbaka - och att sticka flerfärgsstickning på avigsidan känns fortfarande lite ovant, vilket gör att det går långsamt, för att inte tala om det faktum att den stickas i halkigt alpackagarn... Men som du kan se på bilden är det också många trådändar, och blotta tanken på att fästa dom alla gör att det ibland tar emot lite att sticka. Men samtidigt är det här en kofta jag verkligen vill bli klar med, så jag tänker verkligen slutföra den, även om det innebär att jag måste fästa "en miljon" trådar:)

 

 

Silversmith Hoodie

Så var den äntligen klar - min Silversmith Hoodie - och jag är jättenöjd med den. Och för att vara en "tjockkofta" är den synnerligen välsittande, eftersom man gjort intagningar och ökningar vid midjan. 

Jag har stickat kofta med huva tidigare, men, liksom axlarna den här också formad, vilket gav den en god passform när jag har på mig den.

Så för att fatta mig kort - det här är min nya favoritkofta, som jag gärna använder hela tiden:)

Mönster: Silversmith Hoodie av Meiju K-P

Garn: 15 nystan Drops Merino, vilket gör den extra lättskött. Garnet kommer från mitt garnlager som börjar bli mera behändigt.

Stickor: 4 mm och 5 mm.

Knappar: kommer från Knapp Carlsson. Jag blev jätteförälskad i knapparna när jag såg dem, eftersom de påminner om mönstret på koftan, och som är precis lagom stora:)

Övrigt: mönstret får extrapoäng för att det är en sådan otroligt smart mönsterkonstruktion som jag inte har sett hos någon annan designer:) Mönstret är extremt välskrivet, och det finns en länk i mönstret till en video på hur man stickar miniflätorna utan hjälpsticka.

 

 

 

 

Ärmarna kommer före huvan

Man skulle kunna tycka att den andra ärmen är tråkigare att sticka än den första, men så är det inte alls! Om man jämför med resten av koftan, så går ju ärmarna fort att sticka, eftersom de är så smala. Och när man, som i det här projektet, stickar dom uppifrån och ner så gör man ju avmaskningar för att de skall smalna av, vilket gör att jag upplever att det går än fortare att sticka klart ärmarna. Så det där med 2nd sleeve syndrome lider jag inte alls av - tvärtom:)

Numera stickar jag ärmar på en rundsticka, vilket jag tycker är det smidigaste jämfört med strumpstickor. Fram till för några år sedan stickade jag alltid ärmar på strumpstickor - sedan hade jag några projekt där jag hattade fram och tillbaka och inte kunde bestämma mig för vad jag föredrog. Men till slut vann rundstickorna - det är bekvämt att sticka ärmar på en rundsticka:)

Den första ärmen är redan klar, så jag är i full färd med att sticka den andra. När den ä klar är det dags för huvan, och sidorna - och så skall alla trådar fästas, innan det slutligen är dags att sy fast knapparna... så det är en hel del att pyssla med innan den är klar:)

 

Midjan växer fram

Stickningen flyger framåt, och fort går det. Flätorna är så lätt att memorera att det inte tog lång tid för mig innan jag kunde lägga diagrammen med mönstren åt sidan och bara sticka de ur minnet. 

När jag läser igenom ett mönster första gången är jag alltid intresserad av hur designern formar plagget. På bilden till höger kan man se hur midjan formas på min Silversmith Hoodie - som ett timglas som är något större nertill än upptill. Det är inte helt osynligt, men väldigt diskret och resultatet är en kofta med mycket god passform.

Men en nederdel på en kofta betyder ju oftast resårstickning, och så också i detta fallet. Och jag måste säga att även om resultatet ser ut som en vanligt resårstickning (vilket det är), så var beskrivningen för övergången från mönsterstickningen till resårstickningen den längsta jag någonsin har läst. Den var varken krånglig eller svår, men väldigt lång:)

För att att kanten skulle se snygg ut, använde jag 2 storlekar större sticka vid avmaskningen än vad jag använde till resårstickningen - det ger den en härlig elasticitet, utan att se klumpigt ut. Bild på det kommer nästa gång, för nu är jag i full gång med att sticka ärmarna:)

 

 

 

Miniflätor

När man stickar uppifrån och ner så kommer man så småningom till den delen då man delar av för ärmarna. Det är på sätt och vis den bästa delen, eftersom det ger möjlighet till att ta på sig och prova koftan för att se hur den passar. Som tur var passade den alldeles utmärkt, så det var bara att fortsätta att sticka:)

Innan jag läste igenom mönstret, och bara hade sett den på bild. Det fick mig att  dra mig lite för att sticka den eftersom baksidan består av så tätt flätmönster. Det kommer att ta tid att sticka tänkte jag för mig själv. 

Men som tur är hade jag fel, baksidan består huvudsakligen av miniflätor som  man kan sticka utan flätsticka, vilket gör att det går fort och lätt att sticka det. Hade jag stickat den delen av mönstret med en flätsticka, då hade det tagit väldigt lång tid:)

Att sticka flätmönster ger alltid en 3-dimensionell effekt, men miniflätorna mer än vanligt. När man tittar nära på miniflätorna så ser de precis ut som vaxkakor i en bikupa. Tyvärr är det ganska svårt att ta en bra bild på det, men jag får försöka igen:)

Monogamstickning

När jag stickar på ett enda projekt, och använder stora stickor - då går det undan. Ibland inser jag varför jag monogamstickat i så många år. Stickar man på flera projekt samtidigt går det ju av förklarliga skäl betydligt långsammare att komma någonstans, än om man stickar på ett i taget. 

Bilden du ser är hur axelpartiet på min Silversmith Hoodie växer fram. Jag gillar verkligen Meijis mönster. De är tydliga och välskrivna, och bästa av allt - man stickar uppifrån och ner. Redan efter några varv kan man se hur axelpartiet växer fram. Och om man som jag, stickar med ett tunnare garn än rekommenderat, känns det skönt att kunna prova allteftersom, så att den inte blir för liten, eftersom den är tänkt att bli kroppsnära, men inte för åtsittande. Såhär långt passar den bra:)